Jag var mobbad när jag var liten. Varje kväll när jag skulle lägga mig bad jag till Gud (jag hade någon religös period i låg- och mellanstadiet) att jag skulle slippa vakna igen. Det är lätt att tro på människor som säger att man är värdelös. Jag trodde i väldigt många år - långt efter att jag slutat skolan - att jag var äcklig, ful och dålig.
När man skäms så mycket över vem man är, tror jag att man automatiskt börjar ljuga. Ljuga för mamma och pappa om situationen i skolan, ljuga för klasskompisar så man inte råkar ännu värre ut.
Det var inte förrän jag flyttade från staden jag växte upp i som jag verkligen började förstå att jag faktiskt är en rätt grym person. Däremot fortsatte jag att ljuga. Jag ljög mig till mitt första designjobb på en tidning i Skottland genom att säga att jag absolut kunde programvaran och hade layoutat förut. I verkligheten lärde jag mig Indesign över en helg med hjälp av tutorials online. Jag blev kvar på tidningen i ett par år, och när jag slutade var jag Creative Director. Jag ljög igen när jag några år senare träffade en chef på Scottish Television som frågade om jag kunde ta ett vikariat som animerare. Klart jag kan animera! Ytterligare en helg med nonstop tutorials.
Numera bor jag och min halvskotska familj i Malmö. Jag har nyligen designat scenprojektioner till Operan och nu jobbar jag som regissör och animationschef på min första egna filmproduktion som har biopremiär i vår. Jag har vunnit massor av sjyssta designpris. Jag har skapat appen Be Here Then i vilken du kan upptäcka Malmös historia.
De självhatande känslorna kan, från ingenstans, fortfarande skölja över mig. Men just nu mår jag bra, och jag vet att jag är fantastisk.
